lundagatan.blogg.se

Ja, då börjar vi. Eftersom mitt liv i huvudsak består av att spela uttjatade MMORPG's, umgås med min flickvän, måla tennsoldater och spy galla över populärkultur som andra människor finner både klassigt och njutbart så kommer jag nu att ägna mig åt det sistnämnda eftersom 1. Min server ligger nere fram till och med kl: 11:00 2. Min flickvän sparkar nollor och 3. Jag har absolut ingen inspiration att måla just nu. Så, kul för er för här kommer ett referat av min FILMSOMMAR 09, kanske den SÄMSTA filmsommaren sen, tja, den där sommaren som Pearl Harbor kom ut, vad var det... 2001? Skitsamma!

Förra sommaren dominerades av en massa storfilmer. Det började med Indiana Jones, sen kom The Happening, Narnia, Arn, Dark Knight, Sex and the City, Mamma Mia och även om Dark Knight var den enda av de där filmerna som inte borde brännas och aldrig mer nämnas så var det i alla fall en sommar fylld med en massa biobesök, även om de flesta för min del slutade i tårar och/eller vansinnesvrål. I år hade jag inte så höga förväntningar men jag hade ändå en aning om att det skulle gå att plocka russin från den där jävla sommarkakan som i alla fall skulle kunna ge mig en liten stunds tillfredställelse. Så, Harry Potter, vilken överraskning, det var både gåtor, spänning, sport på kvast och en arg ung man med glasögon, alla de delar som mitt sexliv innefattar i vanliga fall. Det var en bra film, för hur ska man egentligen kunna misslyckas med den, så jag tänker inte sitta här längre utan gå över till mitt hjärtebarn för sommaren 2009: Public Enemies. Vilket intetsägande, menlöst skräp den filmen var. Jag hade väl inte jättehöga förväntningar, men jag trodde iaf att jag skulle kunna sitta o mysa till en bra berättad historia med gansters och kanske nånstans hitta ett djupare budskap om hur livet som kriminell är en olycklig historia där alla är förlorare, men istället fick jag... ja vad fick jag? Filmen var alldeles för seg på vissa ställen och alldeles för hetsig på andra med ingen bra avvägning för när den borde hålla sig på plats. Och likt en hund som kissar på sig och sedan börjar gnälla för sin husse/matte så känns det som att Michael Mann inte hade en aning om hur han skulle börja nysta upp sin röra till film redan innan han hunnit anställa Johnny Depp eller Christan Bale. Där kan vi verkligen snacka om ett slöseri på två bra skådespelare, ingen av dem fick en roll som var djupare än något man skulle se i en Adam Sandler film. Det var dåligt skriva karaktärer med tråkig dialog och omotiverade... motivationer. Sen att filmen hade en överdos av menlösa scener med Dillinger och han flickvän gjorde bara att pacingen på filmen kändes dryg och jag fann ofta att jag tittade på klockan och vid ett tillfälle försökte jag faktiskt att gnaga av mig handen så att jag skulle ha något intressant att berätta när jag kom tillbaka från bion. Hade jag inte varit i sällskap hade jag faktiskt rest mig och gått efter den första timmen, inget snack om saken. I alla fall var det en dålig film som saknade både stil, intressant story och karaktärer och det kändes mest som att filmen kunde ha gjort bäst i att inte ens blivit gjord, eller alternativt ha haft Harry Potter i huvdrollen.

Efter gymnasiet försvann hann. Några månader senare fick vi ett samtal från Nya Zeeland. Daniel hade emigrerat och arbetade som butikschef i staden Christchurch. Vistelsen där blev längre än vad någon av oss hade trott. Så en dag var han tillbaka i Sverige igen. Vi intervjuade Daniel på en pub på Östgötagatan och samtalade om livet och framtiden, om tiden som varit. Vår vän tog oss med på en resa av ensamhet kontra gemenskap, av lycka och melankoli. Daniel, som vi alltid sett upp till som en klok ung man, hade utvecklats ännu mer. Vi skålade och skildes åt på de våta gatorna i Stockholm.

En tid senare fick vi ännu ett samtal. Daniel hade packat sina väskor och flyttat norrut. Han lät lycklig, och bilden av Daniel som en karaktär i en Gustave Doré-etsning blev allt svårare att urskilja. Vi visste ju att han var en social talang och en entreprenör, och den sidan av honom ljöd starkt i telefonen. Han bor nu i Umeå och läser ett klassiskt program på universitet. I våras gjorde han åter entré på bloggen, men sedan ett par månader har vi in te hört av honom. Vår mystiske vän är försvunnen. Var är en av vår generations naturbegåvningar? Var är mannen som lyser upp luckan mellan svart och vitt? Var är ängeln Lucifers livscoach? Var är vår änglalike storebror, han som aldrig är nära men som alltid värmer med sin trygghet och vänskap?

Daniel, kom tillbaka!

Ett glas rött på Medborgarplatsen och sedan vidare till baren uppe i Skrapan på Götgatan. Skönt gungande vimmel i baren till tonerna av Tito Puentes "Oye como va", Charles Aznavours "Les comédiens" och liknande låtar. Caipirinha och Mojito var bara självklara drinkar. Vi hamnade slutligen i ett par sköna fåtöljer. Nackamasterna blinkade och Globen kontrasterade mot de raka formerna på Söder. Ser till min glädje att Magnus börjar komma i form. Han samtalar med en udda konstellation av turister från Peru, Colombia och Tyskland, när jag väcks ur min drömlika dvala av en bekant röst: "Carl Gustaf...". Magnus hade nått toppen. Det var länge sedan jag skrattade så mycket som på pendeln hem. Tack, Magnus!