En afton på la Cantina
In steg fyra stolta gentlemen i kavaj och annonserade att bord hade beställts för sju personer i namnet "Karlsson". Längs ett långbord i massivt trä slog vi oss ned och såg oss om i den genuint och rustikt dekorerade restaurangen. Välklädda kypare delade ut menyer och då andra beställde pasta kunde somliga av oss inte hålla oss ifrån de lockande kötträtterna - Filetto di manzo della cantina, mmm! Till detta delade vi på ett par flaskor Husets röda som jag egentligen tyckte passade bäst för pasta och fågel, men de förstörde i alla fall inte smaken av min saftiga oxfilé.
Ett toalettbesök på La Cantina innebär att lite burdust och ovant agera i skenet av några levande ljus, men desto roligare var idén att ha en gästbok liggande i rummet! Ett par komplimanger, samt ett par av vinet framhastade kommentarer kunde krafsas ned.
Senare vid bordet kunde jag och min bror glatt konstatera att man spelade Charles Aznavour i högtalarna, tätt följt av ledmotivet till Gudfadern. Underbart! Jag skyndade givetvis till baren för att be dem åter spela Aznavour. De hade icke helt överraskande aldrig hört hans namn, men när jag omnämnde honom som en "armeniskfödd fransman" frågade de om jag kände honom. Jag hann bara med ett par "tack", sedan åter tillbaka till dinésällskapet. En bricka md italienska ostar beställdes in, och jag kunde få komplimangen att "bravo, få känner faktiskt till det" när jag prickade in Talleggion med kyparen bakom axeln.
Givetvis avslutade Magnus och jag med var sitt glas Calvados, medan andra vid bordet njöt av en Tiramisù. Vi kunde alla enas om att besöket på La Cantina hade utgjort en trevlig början på kvällen, och innan vi gick kunde jag med glädje tacka kyparen som till och med (!) tog mig i hand. Ett "ciao" föreföll naturligt.
FINE
